16 December 2015

Liten SAGA OM SAGOSÅNGERSKANS FÖDELSE

Sång och saga har alltid varit mitt liv..Sången räddade mitt liv.

Min mamma berättade gärna gamla sagor från slutet av 1800talet, när jag var barn, och naturligtvis fanns Astrid Lindgrens alla starka figurer med under hela uppväxten..

Sagorna fick mig att tro på att det fanns gott i världen när mörkret och förtvivlan låg som gjuten över vår stora familj…Sagorna värmde…Min mamma satt nära..berättade länge..länge…Där och då var hon som en reseledare in i ett annat land. Världar och hjältar som visade mig att vi har valet att lära oss förstå handlande och konsekvens…att förstå vad en god handling kan vara…och en mindre god…Fortfarande älskar jag att öppna en riktigt åldrig sagobok..smeka över sidorna.. och i vördnad läsa visa berättelser om hur vi genom livets äventyr kan växa som människor..Nya romaner ja, egentligen alla sorters böcker jag kommer över, öppnar jag lika försiktigt..smeker och borrar in näsan i sidorna för att dra in den berusande doften av NY bok..

När sorg och obalans ropade högt i min familj, då gick jag som barn ofta in ett ensamt rum och sjöng tills smärtan försvann…I tonåren, på den 3 km långa skolvägen i ur och skur…snö och tö, sjöng jag oftast hela vägen…Ingen utom kor och en och annan kanin hoppade högt av min sång. Allt eftersom märkte jag , att när jag sjungit av mig allt moll, kom även dur ur min mun! Toner och ord kom… hur som…blev till otämjda sånger utan slut…de försvann ut i rymden utan att fångas på papper...eller band.Var jag inte så himla glad, fånade jag mig fram längs skolvägen med sånger som till slut gjorde mig glad alldeles på riktigt!